Berättelser

Att ha stomi, tillfälligt eller permanent, är en stor förändring i en persons liv. För en del personer kan det ta lång tid och justering att acceptera livet med stomi. För andra går det snabbare. Hur du handskas med det beror på dig och din situation – det finns inget rätt eller fel sätt att leva med stomi. Vi har samlat berättelser från andra stomiopererade personer som delar med sig av sina erfarenheter.

Graham

Kolostomi sedan 2006

Diagnostiserad och sen då?

Under en period hade jag blod i avföringen och svåra smärtor. I december 2005 fick jag diagnosen cancer i ändtarmen. Allt gick mycket snabbt när jag kom till sjuhuset. Jag fick diagnosen och behandlingsförslag, allt inom 2 veckor. Cancertumören skulle först behandlas med kemoterapi, följt av fem veckors strålbehandling och därefter en stomi. Min reaktion var: "Hellre stomi än en kista". Sån är jag!
Jag ville gå vidare och vägrade att låta mig styras av rädsla och sorg, för jag har inte på långa vägar levt färdigt mitt liv.
Stomiterapeuten har varit till otroligt stor hjälp. Redan tidigt kontaktade stomiterapeuten mig för att berätta vad en stomi är. Jag visste mycket väl vad en stomi var, men jag kände ingen som hade stomi. Före operationen träffade jag stomiterapeuten igen. Då skulle hon mäta ut var stomin skulle placeras. Vi kom överens om det gemensamt och stomin placerades så att jag skulle kunna använda samma kläder som förut.

Stomiterapeuten var en otroligt stor hjälp under hela den här tiden. Det kändes väldigt tryggt.

Gaserna måste ju ut…

Jag blev opererad två gånger. Vid den första operationen fick jag stomin. Kort därefter opererades jag igen och då togs ändtarmen bort. Det är tufft att gå igenom kemoterapi, strålbehandling och två operationer och jag hade nytta av att jag alltid har varit vältränad.

Trots att jag var väl förberedd var det svårt att vänja sig vid stomin. En av de första nätterna efter operationen var det för mycket gaser i påsen så att den läckte. Just då kände jag mig inte så positiv till det liv som väntade mig med stomi. Men det kändes bättre när stomiterapeuten lugnande förklarade att tarmarna innehöll extra mycket gas på grund av operationen, och sedan dess har jag inte heller varit med om några missöden.

Även om jag sover tungt, vaknar jag om det finns gaser i påsen. Det brukar det oftast finnas efter ett par öl med grabbarna på puben. Apropå gaser, så kan det ju också hända att de måste ut i goda vänners lag. När man har stomi kan man inte styra pruttandet och det kan låta rätt så högt. Men jag brukar alltid säga: ”Titta inte på mig!" Det kunde ju lika gärna vara en av dem. Skillnaden är bara att jag inte själv kan styra när jag ska släppa ut gaserna. I gengäld luktar det inte tack vare filtret i påsen.

Min mage har mycket regelbundna vanor. Jag kan i stort sett kontrollera tömningen genom att varje morgon sätta mig på toaletten, på samma sätt som innan jag fick stomi. Det är bara det att avföringen nu kommer ut i påsen i stället. Jag har inga problem med tanken på att tömma stomipåsen i toaletten. Med en sådan påse kan man gå på toaletten diskret.

Vardagen med stomi


Nu har jag helt vant mig vid mitt liv med stomi, som inte är annorlunda än vad det skulle ha varit utan stomi. Jag tänker så lite på stomin att jag en gång efter ett bad kom rätt långt med påklädningen innan jag kom på att jag hade glömt att sätta på stomibandaget. Helt enkelt för att jag inte tänker på att stomin finns där.

Jag har alltid simmat mycket, och jag simmar fortfarande mina längder och badar sedan bastu. Det har jag aldrig haft några problem med. Jag använder en mini-cap, en mycket liten stomipåse som mest av allt liknar ett runt plåster och som ingen märker genom mina badbyxor.

Jag tycker väldigt mycket om min hund, en schäfer, och vi går långa promenader varje dag. Efter en riktigt lång promenad kan det vara trevligt med ett parti biljard tillsammans med några av mina gamla goda vänner. Vi brukar också se på rugbymatcher tillsammans, antingen på idrottsarenan eller på TV. När jag var ung var jag professionell rugbyspelare för Wales, så jag hänger med när hemmalaget spelar. Det känns en smula som att vara tillbaka på planen.

Jag har ett toppenliv som inte påverkas eller begränsas av att jag har stomi.